OECD Multilingual Summaries

Climate Change Mitigation

Policies and Progress

Summary in Swedish

Åtgärder för att begränsa klimatförändringen

Politik och framsteg

Sammanfattning på svenska

Arbetet med att begränsa klimatförändringen är en svår politisk utmaning som kräver stort förtroende och samarbete mellan länder. De globala växthusgasutsläppen måste senast år 2050 ligga 40–70 % under 2010 års nivå, samt ligga nära noll eller minus år 2100, för att säkerställa att den globala genomsnittstemperaturen inte stiger mer än 2 ºC. Om den nuvarande trenden håller i sig kommer temperaturen med största sannolikhet att stiga betydligt mer än så, vilket ökar risken för allvarliga och permanenta konsekvenser för ekosystemen, betydande störningar av jordbrukssystemen och effekter på människors hälsa, både under det här århundradet och under nästa.

I denna rapport presenteras klimatpolitiska trender och framsteg i de 34 OECD‑länderna, Europeiska unionen och tio partnerekonomier (Brasilien, Folkrepubliken Kina, Columbia, Costa Rica, Indonesien, Indien, Lettland, Litauen, Ryssland och Sydafrika). Syftet är att öka insynen och förståelsen i fråga om klimatmålen och att tydliggöra i vilken omfattning man inom olika ekonomiska sektorer infört koldioxidprissättning och annan politik för att minska växthusgasutsläppen.

Följande viktiga klimatpolitiska resultat kan konstateras:

• De undersökta ländernas sammanlagda växthusgasutsläpp har ökat sedan 1990‑talet, även om växthusgasutsläppen per BNP‑enhet har minskat i nästan samtliga fall. I flera fall har utsläppen minskat de senaste åren till följd av finanskrisen. Sedan dess har de dock börjat öka igen till följd av ökad ekonomisk aktivitet eller en förändrad kärnkraftspolitik efter kärnkraftsolyckan i Fukushima. Även om vissa länder har minskat sina utsläpp krävs överlag en ökad ambitionsnivå i enlighet med principerna i Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar för att undvika en farlig klimatförändring till följd av mänsklig påverkan.
• Även om användningen av koldioxidsnåla energikällor ökar är de flesta länder fortfarande beroende av fossila bränslen för att driva sina ekonomier och fortsätter att stödja produktionen och förbrukningen av fossila bränslen. Till exempel utgjorde kolet – det mest koldioxidintensiva bränslet – fortfarande 45 % av elproduktionen i de undersökta länderna år 2012. Även om flera länder har gjort framsteg när det gäller att reformera subventionerna av fossila bränslen fortsätter många länder att stödja produktionen och förbrukningen av fossila bränslen.
• Energiskatterna håller successivt på att förändras för att ta hänsyn till bränslets koldioxidinnehåll och allt fler länder använder koldioxidskatter för att prissätta koldioxidutsläppen. Det är dock fortfarande bara en liten andel av de totala utsläppen som är belagda med energi‑ och koldioxidskatt och skattesatserna har hittills varit otillräckliga för att ge upphov till tekniska förändringar och påverka konsumenternas beteende i någon större omfattning. I 15 av de undersökta länderna genomförs eller finns planer på att genomföra koldioxidskatter, antingen på nationell, regional eller lokal nivå.
• Allt fler internationella, nationella, regionala eller lokala jurisdiktioner inför utsläppshandelssystem men priset på utsläppsrätter är lågt. Utsläppshandelssystem har införts i Europeiska unionen och på regional nivå i Sydkorea, Nya Zeeland och Schweiz. Kina har på försök infört ett utsläppshandelssystem i sju städer och provinser och planerar att införa ett system som omfattar hela ekonomin. Regionala och lokala utsläppshandelssystem har även genomförts i Kalifornien och i nio delstater i nordöstra USA, i Quebec i Kanada, samt i Tokyo och Saitama i Japan.
• Flera av de undersökta länderna har nyligen reformerat sin stödpolitik för förnybar energi och minskat användningen av inmatningspriser till förmån för inmatningsstöd och konkurrensutsatta anbudsförfaranden. Ofta används också normer för utsläpp från kraftverk, bränsleekonomi för fordon och energieffektivitet för byggnader. Andra mål, som att öka energitryggheten, förbättra luftkvaliteten och människors hälsa, kan fungera som drivkraft för denna politik.
• De offentliga utgifterna för energirelaterad forskning, teknisk utveckling och demonstration utgör fortfarande en liten andel av BNP, även om denna andel håller på att öka när det gäller koldioxidsnål energiteknik, såsom energilagring, smarta nät, avancerade bränslen och fordon, samt avskiljning och lagring av koldioxid. År 2012 spenderade 22 OECD‑länder tillsammans omkring 13 miljarder US‑dollar på offentlig energirelaterad forskning, teknisk utveckling och demonstration, främst om förnybar energi, energieffektivitet och kärnenergi. Över hälften av anslagen för forskning, teknisk utveckling och demonstration om fossila bränslen avser avskiljning och lagring av koldioxid. Den privata sektorn är också en viktig källa till finansiering av energirelaterad forskning, teknisk utveckling och demonstration.
• Samtidigt som de flesta av de undersökta länderna hittills har vidtagit vissa begränsade åtgärder för att minska utsläppen från jordbruket har vissa länder gjort betydande framsteg när det gäller att minska avskogningen och vidtar åtgärder för att minska växthusgasutsläppen från andra sektorer utanför energisektorn. Jordbruk, avskogning, industriprocesser och avfall står för en stor del av växthusgasutsläppen i vissa länder. Jordbrukssektorns utsläppsintensitet har minskat i många länder sedan 1990. Det har dock visat sig vara svårt att genomföra klimatpolitiken i sektorn, delvis på grund av att det i många regioner finns begränsad tillgång till överkomlig teknik för att minska utsläppen från jordbruket. Vissa länder (t.ex. Brasilien) har gjort betydande framsteg när det gäller att minska avskogningstakten, även om utgångsläget var högt. Här används en blandning av ekonomiska instrument, regler och informationsprogram för att minska industrins och avfallssektorernas växthusgasutsläpp.

Nästan alla de undersökta länderna har åtagit sig mål eller delmål om minskade utsläpp till 2020, antingen enligt Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar eller Kyotoprotokollet. Målens art och ambitionsnivå återspeglar ländernas nationella förhållanden. Många har även tillkännagivit planerade nationellt fastställda bidrag för tiden efter 2020. Storbritannien har på nationell nivå fastställt ett juridiskt bindande, långsiktigt klimatmål tillsammans med kortsiktiga koldioxidbudgetar. Danmark, Finland, Frankrike och Norge har infört eller överväger att införa liknande åtgärder. Många länder har även fastställt nationella mål för relevanta indikatorer, t.ex. växthusgasutsläpp, förnybar energi, energieffektivitet och avskogning.

Även om länderna uppnår de planerade nationellt fastställda bidrag och nationella mål som hittills har tillkännagivits kommer de kvarvarande globala koldioxidbudgetarna (för att se till att temperaturökningen i världen inte överstiger 2 °C) att ta slut runt år 2040 om inte mer kraftfulla åtgärder vidtas. Även om merparten av de undersökta länderna gör vissa framsteg när det gäller att nå sina mål och delmål på klimatområdet följer många en bana som sannolikt inte kommer att räcka om inte den årliga minskningstakten ökar avsevärt.