OECD Multilingual Summaries

Society at a Glance 2014

OECD Social Indicators

Summary in Swedish

Samhällsöversikt 2014

OECD:s samhällsindikatorer

Sammanfattning på svenska

Drygt fem år efter finanskrisen förvärrar hög arbetslöshet och inkomstförluster samhällsförhållandena i många OECD‑länder. Regeringarnas kapacitet att bemästra dessa svårigheter begränsas på grund av nödvändigheten att konsolidera de offentliga finanserna. Nedskärningar i välfärdssystemen riskerar att öka pressen på de mest sårbara grupperna och skulle kunna vålla problem i framtiden. Det enda sättet för OECD‑länderna att klara dessa utmaningar är genom program, som är välutformade och stödda på tillräckliga resurser. De större tillväxtekonomierna har förskonats från krisens värsta effekter, men står inför utmaningar av annat slag. OECD‑ländernas erfarenhet är dock relevant också för tillväxtekonomierna, då de fortsätter att bygga upp ock "krisförsäkra" sina sociala trygghetssystem.

Den finansiella turbulensen 2007‑2008 orsakade icke blott en ekonomisk och statsfinansiell kris, utan även en social kris. Länder, som upplevde de djupaste och längsta lågkonjunkturerna, ser djupgående dominoeffekter på människors anställningsutsikter, inkomster och levnadsförhållanden. Omkring 48 miljoner människor i OECD‑länderna söker arbete ‑ 15 miljoner fler än i september 2007 ‑ och ännu fler miljoner är ekonomiskt nödställda. Antalet personer, som lever i hushåll utan någon arbetsinkomst har fördubblats i Grekland, Irland och Spanien. Låginkomstgrupperna har drabbats hårdast, liksom ungdomar och barnfamiljer.

Med hushåll under press och socialbidragsbudgetar under omprövning uppger allt fler människor sig vara missnöjda med sina liv, förtroendet för regeringarna har rasat. Det finns också tecken på att krisen kommer att kasta långa skuggor på människors framtida välbefinnande. Några av de sociala konsekvenserna, exempelvis familjebildning, fertilitet och hälsa, kommer faktiskt att bli kännbara först på lång sikt. Födelsetalen har sjunkit ännu mer sedan krisens början och därigenom förvärrat åldrandets demografiska och skatterelaterade utmaningar. Familjerna har även minskat sina inköp av väsentliga förnödenheter, däribland livsmedel, och på så sätt äventyra sitt nuvarande och framtida välbefinnande.. Det är ännu för tidigt att kvantifiera de mer långsiktiga effekterna på människors hälsa, men det är känt att arbetslöshet och ekonomiska svårigheter bidrar till en rad hälsoproblem, bl.a. psykisk sjukdom.

Kortsiktiga besparingar i dag kan innebära mycket högre kostnader i framtiden, och regeringarna bör prioritera avsättning av medel till inom ramen för investeringsprogram o.d. Dagens bantningar av vårdbudgeten får inte utlösa ökande vårdbehov i morgon. Särskilt de hårt drabbade länderna bör säkerställa tillgången till kvalitetstjänster för barn och förhindra utanförskap för dem so lämnar skolan i förtid.

För att investeringar i välfärd ska bli effektiva behöver de emellertid kompletteras med tillräckligt stöd till de fattigaste. Att upprätthålla och stärka stödet till de sårbaraste grupperna måste förbli den viktigaste beståndsdelen i varje strategi för ekonomisk och social återhämtning. Regeringarna måste tajma och utforma eventuella åtgärder för statsfinansiell konsolidering med hänsyn till detta, eftersom sluteffekten av sådana åtgärder kan variera i högsta grad: Så t.ex. kan fattiga befolkningsgrupper drabbas hårdare av socialbudgetnedskärningar än av skattehöjningar.

Svaga arbetsmarknader ger föga utrymme för sänkningar av arbetslöshetsersättning, socialbidrag och aktiva arbetsmarknadsprogram. Där besparingar kan göras, ska de genomföras i takt med återhämtningens gång. I synnerhet är målinriktade skyddsnätsersättningar en prioritet i länder där sådant stöd inte existerar eller är svårtillgängligt eller där långtidsarbetslösheten tömmer deras arbetslöshetskassor. Osthyvelnedskärningar av sociala transfereringar, t.ex. bostads‑, barn‑ och familjebidrag, bör undvikas, då dessa transfereringar ofta utgör ett livsviktigt stöd till fattiga arbetande familjer och ensamstående föräldrar.

Effektivare målinriktning kan generera avsevärda besparingar och samtidigt skydda sårbara grupper. Särskilt vid sjukvårdsreformer bör man prioritera skyddet av de sårbaraste gruppernas. Det är dock nödvändigt att finjustera för att man ska kunna undvika uppkomsten av osunda incitament, som avskräcker människor från att söka arbete. Exempelvis kan arbetslösa, som står i begrepp att börja en anställning, förlora eller vinna mycket litet på att gå över från bidragsberoende till arbetsinkomst.

Det finns tungt vägande skäl att utforma det statliga stödet på sådana sätt att de stärker och kompletterar ‑ snarare än att ersätta ‑ hushållens egen förmåga att bemästra svårigheterna. Ur det perspektivet är det särskilt viktigt att tillhandahålla effektivt arbetssökningsstöd, även om detta på kort sikt innebär ökade kostnader för aktiva socialpolitiska åtgärder. Arbetsmarknadsaktivering och stöd under anställning bör bibehållas på rimliga nivåer. Där det finns ett stort antal hushåll utan arbetsinkomster behöver de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna koncentreras på att säkerställa att de kommer till nytta så snart som arbetsmarknadsförhållandena förbättras. För att exempelvis arbetsanknutna stödformer och incitament ska bli så effektivt som möjligt, bör de inte vara begränsade till enskilda arbetssökande, utan även göras tillgängliga för arbetslösa partners.

För att "krissäkra" de socialpolitiska programmen och bibehålla effektiva stödåtgärder genom hela konjunkturcykeln, måste regeringarna rikta blicken bortom den senaste lågkonjunkturen. För det första behöver de hitta sätt att bygga upp reserver under uppgångar för att säkerställa att de kan klara de stigande kostnaderna under lågkonjunkturer. På utgiftssidan bör de koppla stödåtgärder mer till arbetsmarknadsförhållandena ‑ exempelvis genom att på ett trovärdigt sätt minska ersättningsnivåerna under återhämtningsperioden och genom att flytta resurserna från bidrag till aktiva arbetsmarknadsprogram. På inkomstsidan bör de arbeta på att bredda skattebasen, minska sitt beroende av skatt på arbete och anpassa skattesystemen så att de beaktar ökande inkomstklyftor. För det andra behöver regeringarna fullfölja de strukturreformer inom de sociala trygghetssystemen som hade inletts före krisen. Krisen har i själva verket understrukit behovet av sådana reformer. Med avseende på reformer riskerar t.ex. en del framtida förtidspensionärer osäkrare inkomstförhållanden till följd av långa arbetslöshetsperioder under deras aktiva tid. Inom vårdsektorn är rationaliseringar, som skalar bort onödiga verksamheter och skapar effektivitetsvinster, att föredra framför slentrianmässiga nedskärningar som begränsar vårdtillgängligheten för de sårbaraste grupperna.